Jag väntade 40 år på att säga ordet rotlös högt
Att sätta ord på rotlösheten inför andra kändes länge omöjligt. Så här var det när tystnaden till slut bröts.
Jag vill vara tydlig med att fyrtio år inte var ett aktivt val i den bemärkelsen att jag varje dag bestämde mig för tystnad. Det var snarare en vana som byggdes upp steg för steg, ett undvikande samtal i taget, tills den blivit så inarbetad att jag knappt märkte att jag gjorde ett val alls. Så ser det ofta ut för den som lever med rotlöshet i tystnad. Ingen enskild dag känns som beslutet. Först i backspegeln blir mönstret tydligt.
Det finns ord som är lätta att tänka men svåra att säga. Rotlös är ett sådant ord. Jag bar på det i tystnad i fyrtio år innan jag sa det högt för första gången, till en annan människa, med hela innebörden med i orden.
Det var inte språket som saknades. Jag visste vad ordet betydde långt innan jag använde det om mig själv. Det som saknades var platsen att säga det på, och tilliten till att någon skulle förstå utan att bli generad, ledsen på mina vägnar, eller snabbt byta samtalsämne.
De flesta i min omgivning visste att jag var adopterad. Det var aldrig hemligt. Men adoption som fakta och rotlöshet som erfarenhet är två olika saker, och det var det andra jag aldrig pratade om. Jag log när ämnet kom upp. Jag sa att jag hade det bra, vilket var sant, och lät den meningen täcka över allt jag inte sa.
Under de fyrtio åren provade jag att lösa känslan på andra sätt. Genom prestation, genom att bli den som andra kunde lita på, genom att aldrig vara den som bad om hjälp. Inget av det rörde vid det faktiska problemet, eftersom problemet aldrig handlade om att bevisa mitt värde. Det handlade om att aldrig ha fått säga högt att jag saknade något grundläggande, utan att det skulle tolkas som otacksamhet.
Jag minns särskilt en middag där ämnet adoption kom upp i förbigående, och jag hörde mig själv svara med samma korta, avslutande mening jag alltid använde. Sedan bytte jag samtalsämne innan någon hann följa upp. Det var en rörelse jag gjort så många gånger att den kändes automatisk, nästan artig, som att stänga en dörr innan någon hinner se in i rummet.
Med åren blev den rörelsen dyrare än jag förstod då. Vänner som velat komma närmare fick aldrig chansen, eftersom jag styrde bort samtalet varje gång det närmade sig något verkligt. Partners fick förhålla sig till en tystnad de inte kunde tolka rätt, och gissade ofta fel om vad den betydde. Ensamheten i att bära något osagt är sällan mindre än ensamheten i att inte ha någon alls.
Tystnaden hade ett pris, även om jag inte räknade det som ett pris då. Den kostade år av relationer där jag höll tillbaka det som betydde mest. Den kostade energi som gick åt till att hålla masken, i stället för att bearbeta det som faktiskt låg under.
Det som till slut förändrade något var inte en enskild insikt. Det var att möta en annan adopterad person som sa ordet rotlös innan jag hann göra det själv. Att höra det utifrån, i någon annans mun, gjorde det plötsligt möjligt att erkänna att det gällde mig också.
Jag tänker ibland på vad de fyrtio åren hade kunnat innehålla om ordet kommit tidigare. Fler samtal som gått på djupet i stället för att glida förbi. En partner som sluppit gissa sig fram. Kanske ett tidigare sökande efter mitt eget ursprung, innan så mycket tid redan hunnit gå. Den förlorade tiden går inte att räkna hem i efterhand, bara att lägga märke till, och låta påminna om vad tystnad faktiskt kostar över ett helt liv.
Det är den delen jag önskar hade funnits tidigare. Inte fler förklaringar om vad rotlöshet är, utan fler tillfällen att höra andra säga det högt, i sammanhang där det inte behövde förklaras eller ursäktas efteråt.
Många adopterade bär fortfarande på sitt eget ord i tystnad, av samma skäl jag gjorde. Inte för att de saknar insikt om sig själva, utan för att det är svårt att vara den första som säger det i ett rum. Det är sällan något man löser genom att bestämma sig hårdare. Det löses genom att någon annan säger det före en, och gör det tryggt att svara: jag också.