Fem år i terapi, och ingen frågade om mitt ursprung
Symptomen behandlades i flera år utan att någon nämnde adoptionen. Det säger något om hur ofta rotlösheten går obemärkt förbi.
Det här är en berättelse jag delar utan att lägga skuld på någon enskild person i den. Ingen av terapeuterna var oengagerad eller okunnig i stort. Problemet satt inte i deras yrkesskicklighet i allmänhet, utan i en specifik lucka som sällan syns förrän man vet exakt vad man letar efter, och som få har blivit tränade att leta efter från början.
Jag gick i terapi i fem år. Olika terapeuter, olika inriktningar, samma grundfråga som aldrig ställdes. Ingen frågade om mitt ursprung. Ingen kopplade min ångest, min rastlöshet, mina svårigheter att lita på att relationer håller, till att jag är adopterad.
Jag beskrev ångesten. Vi arbetade med ångesten. Jag beskrev svårigheterna i mina relationer. Vi arbetade med relationsmönster. Varje enskild insats var i sig rimlig och välmenad. Ändå saknades hela tiden den tråd som band ihop alltihop till en enda, begriplig berättelse med en gemensam källa.
Symtomen behandlades var för sig, år efter år. Ångesten fick sina verktyg. Relationsproblemen fick sina modeller att förstå sig själv genom. Allt lät rimligt i stunden. Ändå kändes något aldrig helt löst, och det tog mig lång tid att förstå varför.
Det var inte förrän jag av en slump läste om rotlöshet som fenomen, i ett sammanhang som handlade specifikt om adopterade, som jag förstod vad som saknats hela tiden. Ingen av mina terapeuter hade gjort något fel i sak. De hade bara aldrig ställt frågan som skulle ha öppnat rätt dörr.
Jag minns hur konkret lättnaden kändes när jag första gången läste ord som beskrev exakt det jag burit på utan namn. Det var inte terapi i sig som saknats. Det var en enda specifik fråga, ställd vid rätt tillfälle, av någon som visste vad svaret kunde betyda. Utan den frågan blev fem år av i övrigt seriöst arbete ofullständigt på ett sätt jag inte kunde se förrän i efterhand.
Sedan dess har jag pratat med flera andra adopterade som beskriver samma sak, långa perioder i vård utan att adoptionen någonsin blev en egen punkt på dagordningen. Mönstret verkar vanligare än vad man skulle kunna tro, med tanke på hur väl dokumenterade de förhöjda riskerna för just den här gruppen faktiskt är i forskningen.
Det säger något om hur ofta rotlöshet går obemärkt förbi, även i rum som är byggda för att just uppmärksamma svårigheter. Om fem år av noggrant strukturerade samtal kan passera utan att ursprunget kommer på tal, är det rimligt att anta att det händer betydligt oftare än vad som syns utåt.
I dag, med facit i hand, tänker jag att det inte var mitt jobb att veta vilken fråga som saknades. Det var mitt jobb att söka hjälp, vilket jag gjorde, gång på gång, i god tro. Ansvaret för att fylla luckan i kompetensen borde ha legat någon annanstans, och det är en insikt jag önskar fler adopterade fick höra tidigt, i stället för att som jag bära på en tyst känsla av eget misslyckande under alla de här åren.
Jag har senare förstått att jag inte var ensam om det här. Många adopterade beskriver liknande erfarenheter, år i terapi utan att adoptionen någonsin blev en central del av samtalet, trots att den, i efterhand, visade sig vara en av de viktigaste bitarna hela tiden.
Det är lätt att i efterhand tänka att jag borde ha frågat själv, tagit upp ursprunget aktivt, styrt samtalen dit jag behövde. Men den som söker hjälp förväntar sig rimligen att den som ger hjälpen vet vilka frågor som är relevanta att ställa. Ansvaret för att hitta rätt ingång var aldrig mitt ensamt att bära.
Jag har i efterhand räknat ungefär hur många samtal det blev under de fem åren, ett i veckan under långa perioder, färre under andra. Oavsett exakt summa är det ett stort antal tillfällen där en enda fråga hade kunnat ändra riktning, och där den frågan aldrig kom.
De fem åren kostade mig mer än tid och pengar. De kostade mig tilltron till att terapi kunde hjälpa mig alls, en tilltro jag fick bygga upp på nytt innan jag vågade försöka igen, den här gången med någon som förstod adoption från start.
Det jag önskar jag hade vetat tidigare är enkelt att säga men svårt att agera på mitt i processen. Fråga terapeuten direkt, redan i första samtalet, hur mycket erfarenhet de har av adoption och rotlöshet. Om svaret är vagt, är det värt att fortsätta leta, även om det känns tungt att börja om igen med någon ny.